Lergrav blues

1
Hon skrek rakt ut. Det ryckte och slet i den lilla kroppen. Ögonen var vidöppna och fokuserade på någonting strax ovanför hans huvud. När han vred huvudet uppåt såg han anledningen till hennes utbrott. Ovanpå hanbjälken i den lilla fiskeboden skymtade han en arm och ett huvud. Huvudet och armen tillhörde definitivt en kvinna och än mer definitivt var den kvinnan inte längre i livet. Även han reagerade kraftigt. I en enda rörelse var han uppe på fötterna och rörde sej med stora kastande gester fram och tillbaka.

– Helvete, helvete, mumlade han samtidigt som han fick på sej byxor, tröja och skor.

Nu såg han liket lite tydligare. Huvudet på kvinnan hängde neråt med ett ganska stort hårsvall och i pannan kunde han se ett stort sår som hade blött ordentligt. På golvet nedanför syntes också en nästan blank pöl av blod.

– Faan, hon kan inte ha varit död länge, tänkte han.

På den lilla britsen låg Kristina Andersson fortfarande kvar. Nu bara tyst snyftande i krampaktig fosterställning, fortfarande helt naken och med tendenser till frossa, till lika delar beroende på chocken som på den låga temperaturen i boden.

– Klä på dej för fan.

Inget svar

– Klä på dej sa jag.

När ingenting hände började han det mödosamma arbetet med att klä på henne. Den totala apatin hos henne gjorde uppgiften nästan omöjlig men efter en stund satt hon i alla fall där fullt påklädd, dock fortfarande helt frånvarande.

– Nu tar vi det lugnt. Jag skjutsar hem dej och sen tar jag hand om det här. Är det bra?

– Mmm, muttrade hon till svar.

– Tror du att du kan ställa dej upp och gå?

– Mmm

– Okej, då går vi.
2
Stefan Karlzon och hans kollega Frank Werkelin satt i fikarummet på hos Visbypolisen och drack kaffe och åt en för jävla god kanelbulle. Kanelbullen hade inhandlats av några kollegor som haft ett ärende till Fårösund på förmiddagen. Det var i stort sett lag på stationen att de som passerade Rute var tvungna att svänga in och köpa bullar på det helt fantastiska stenugnsbageriet vid Gerungs som öppnat förra sommaren. Kanelbullarna var helt enkelt himmelska.

– Ska det hända nånting över huvud taget i dag?

– Jo , det har vart lugnt rätt länge nu.

– Lugnet före stormen eller?

– Har du smakat kardemummabullarna?

– Ja, i går faktiskt.

– Hur var dom då?

– Bra, men jag föredrar kanelbullarna. Har du smakat smörkringlorna?

– Nej, svarade Stefan, men vi kan väl göra det nästa gång vi är där uppe.

– Bra att dom har öppnat för säsongen förresten, jag fattar inte varför dom inte har öppet året runt.

– Dom behöver inte. Jag tror att dom drar in sanslöst mycket stålar på sommarsäsongen. Det har ju för faan varit busslaster med turister dagligen. Och nån sa att det hade varit över sjuttio bilar parkerade på vägen utanför vi nåt tillfälle förra sommaren.

– Såg du att Lotta Engberg kommer hit i sommar?

– Jajamen, det tänker jag inte missa. Ska du också gå?

– Hahaha, nej du, jag har jävligt svårt att se nåt speciellt med den kvinnan.

– Vadåra, man blir ju glad, räcker inte det som anledning.

– Glad, det blir man väl när nån slår på arslet eller slår sej på tummen också.

– Lägg ner, det är ingen idé att försöka förklara för såna som inte förstår. Men säg så här. Jag pröjsar din biljett om du hänger med och efteråt ärligt säger att det var skit. Och det är fler artister än Lotta. Om det gör att du får större lust.

3
– Vi får se, vi får se

-Vad sitter ni här och sover för? Har ni inget att göra? Matte Mutas slamrade in och slog sej ner i soffan och ryckte till sej dagens nummer av Gotlandstidningen.

Matte hade trots att sommaren inte ännu riktigt kommit, det var trots allt bara i mitten av juni, tagit på sej dom där trekvartslånga byxorna som blivit så omåttligt populära hos ungdomen. Nu var det bara så att Matte kanske inte tillhörde ungdomen längre, 54 år nyss fyllda. Det syntes också. Inte minst hans blanka skalle som inte var rakad, utan helt enkelt hårlös. Skallen i kombination med hans numera lätt korpulenta figur gjorde att det var mycket svårt att ta miste på hans ålder. Men inne i huvet var han absolut ungdomlig , ja till och med skulle nog många fortfarande kalla honom barnslig. Bara en sån sak som att han fortfarande prenumererade på Fantomen. Det försvarade Matte med att han alltid utnyttjade kampanjerbjudanden. Därför ägde han numera två Fantomenkepsar, sex Fantomenklockor, tre Fantomensolglasögon, två uppsättningar goda och onda ringar, två Fantomenryggsäckar, två Fantomenslipsar och fem Fantomentröjor.

– Upp och hoppa grabbar, nu har skiten nåt fläkten. Bruno Folkestad äntrade rummet minst sagt forcerat. Nån har hittat ett lik i Lergrav och det liknar tydligen inte nån olyckshändelse, alltså troligen mord.

Och vi som tyckte att allt var så lugnt.

 

Det var i stort sett helt tyst i bilen tills dom passerade genom Tingstäde,

– Det är förjävligt att dom inte har öppet i grillen här jämt. Det finns ju inte en enda korvmoj norr om Visby. Vad ska en stackars polis på uppdrag få i sej nu för tiden?.

– Ser ni att det lyser i bastun? Frågade Matte.

– Vadå bastun? Det där är ingen bastu längre. Det är Tingstäde Atletklubbs träningslokal nuförtiden. Jävligt synd. Det där måste vara den finaste bastun på hela Gotland.
4
– Åtminstone läget. Det är ju bara några meter ner till vattnet och i ensamt majestät med kyrkan som en av dom närmsta grannarna. Man blir nästan religiös bara man tänker på det.

Stefan var faktiskt den ende som hade bastat i Tingstäde, precis innan byggnaden blivit konverterad till träningslokal. En av några helt oförglömliga bastu-upplevelser. Han hade suttit i bastun i drygt en timme för att sen doppa sej i det vinterkalla träsket. Trots lite påbrå från Finland var det på Gotland dom bästa basturna fanns. I alla fall om Stefan fick bestämma. Stefans mamma härstammade från Karelen och hade alltid varit en ivrig förespråkare av en saunas alla fördelar. Med en sådan uppfostran hade Stefan så att säga, bastubadandet i blodet. Åtminstone en dag i veckan blev det ett besök nånstans.

En av fördelarna med polisyrket var att han hade riktigt bra koll på var olika bastuinrättningar var belägna på ön. Det händer saker även på andra ställen än Visby.

Som nu i Lergrav tex. Men ändå kunde han inte erinra sej något annat brott i Rute socken på väldigt lång tid. Det enda han kunde komma på för tillfället var en grej som hände förra sommaren. Några tonårsgrabbar med lite för lite att göra hade lyckats med konststycket att totalförstöra en aluminiumbåt genom att elda i den. Grabbarna var lätta att identifiera och hade genom föräldrarna kunnat ersätta båtägaren så det rent juridiska och polisiära hade runnit ut i sanden.

Han undrade om grabbarna hade lärt sej en läxa eller om dom var ännu ett exempel på tidigt upptäckta problemungar som med stigande ålder blivit alltmer avancerade i sin kriminalitet. I stort sett alltid i kombination med ett tidigt drog- och sprit-missbruk. Vare sej föräldrar eller socialtjänsten lär sej tydligen aldrig att sätta in kraftfull moteld tidigt. Dysterhet och bitterhet präglade för ett ögonblick hans tankebana men det gick fort över. Som vanligt. Stefan var varken känd
5

för långsinthet eller svårmod. Tvärtom var hans karaktärsdrag åt det helt motsatta hållet. Alltid optimistisk och positiv. Åtminstone nästan alltid.

Det blev helt tyst i bilen igen. Ingen sa något förrän dom passerade stenugnsbageriet. Det var Stefan som återigen bröt tystnaden.

– Från och med midsommar har dom öppet varje dag. Det är då det egentligen börjar.Än så länge är det bara öppet på helgerna. Förra sommaren fördubblade dom omsättningen, undrar om det kan gå ännu bättre i år? Fast antagligen, brödet är för jävla bra. Det är tur bara att man inte bor här uppe. Man skulle ju antagligen ruinera sej- på bröd!

Dom passerade avfarten till bageriet i hög hastighet. Ändå hann dom uppfatta mycket av landskapet runtomkring. Stora öppna fält där fåren trippade omkring som levande små svarta eller grå skulpturer. Vita kalkstenshus som små sockerbitar i solgasset och en prunkande grönska därtill.

Avfarten till Valleviken passerades och där i korset höll man på att bygga till ett litet kalkstenstorp. Lite längre fram låg den gamla folkskolan som numera var bostad och där stora delar av tomten rymde huggen ved i jättehögar. Faan vad dom måste elda där, tänkte Matte.

Nu var dom helt nära Lergrav och anspänningen var påtaglig. Ett mord, om det nu var det, var ytterst ovanligt häruppe. Stefan kunde inte erinra sig något överhuvudtaget. Möjligen att han hade hört talas om att nåt skett någon gång på trettitalet. Det var visst nåt bråk mellan några arbetare i ett kalkbrott. Men han visste inte säkert.

Infarten till Lergrav är fullständigt betagande. Först kommer en smal passage med hus tätt inpå bägge sidor av vägen. På den vänstra sidan ligger en fantastisk gård där Katarina Taikon en gång bodde . Ingången till huset går via en stor lada. Sen en liten intim gård och två sammanbyggda riktigt gamla hus. Man kommer lätt att associera med Bröderna

 

6
Lejonhjertas Körsbärsdalen eller något annat sagolikt. Inte konstigt att det kommit ut så mycket bra barnböcker därifrån. Miljön här kunde vara en nog så god tillgång för den konstnärliga inspirationen.

Sen öppnar sig vyn mot havet. Man ser alla dom små fiskebodarna i rött och grått och svart i det kanske bäst bevarade fiskeläget på hela Gotland. I alla fall finns här inga som helst inslag av sommarboende. Bodarna som nyttjas gör det fortfarande för att förvara nät och andra fiskeredskap eller för att bara gå ner till och dricka lite kaffe eller kanske till och med ta sig ett dopp i havet från någon av bryggorna.

I fonden ser man ön Furillen som blivit ett sanslöst populärt utflyktsmål dom senaste åren. Allt beroende på en entusiastisk och idérik fotograf som köpte ön med förfallna verkstäder och omklädningsrum för att förvandla allt till ett exklusivt design-hotell. Mycket imponerande och beundransvärt . Men avstyckningar och försäljning av tomter har lett till att allmänhetens möjligheter att nyttja stränderna som förr avsevärt har försämrats. Och när sen en känd deckarförfattare bygger ett trevåningshus precis intill sandstranden som varit perfekt för badande barnfamiljer, är det många som känner sig lurade och duperade av den trevlige fotografen.

Mittemot fiskeläget ligger ett stort raukområde med dramatiska stenformationer. Små enar växer här och där och bidrar liksom de betande fåren till en bild av det gotland som förmedlas på en och annan turistbroschyr. Här stannar många turister till under sommaren för att fotografera och kanske ta sig en kopp kaffe och en våffla i det ganska nyöppnade kaféet nere vid bryggorna.

Dom såg direkt vart dom skulle. Vid en av bryggorna hade det redan bildats en mindre folksamling. Dom körde ner bilen ända till vattnet och klev ur. Ur samlingen bröt sej genast ut en liten figur och mötte. Han var klädd för fiske i traditionella gröna hängselbyxor .Ser varmt ut,

 

7

tänkte Stefan, med tanke på att det var över tjugo grader varmt och solen värmde ordentligt.

Frank var den förste att presentera sig. Han sträckte fram sin näve, stor som ett dasslock och däri försvann den lille mannens hand.

– Frank Werkelin, polisen sa han.

– Rune Johansson, svarade mannen.

Han var kortväxt och magerlagd, Frank gissade spontant på en ålder kring sextiofem, möjligen några år äldre, men max sjutti.Han var helt klart skärrad över situationen och det visade sig tydligt när han började prata. Till en början osammanhängande och stammande, innan de gemensamt fick honom att förstå att ta det lugnt.

– Hon, hon ligger därnere vid brybrybryggan. Det är Maja Kronhagen. Jag skulle åka ut med båten och slänga renset. Hon, hon bara låg där. Jag har inte rört nåt. Fy fan vad hemskt, fy faan.

Han snörvlade lite och torkade av sig på tröjärmen. Stefan la märke till snoret som blev kvar som en utdragen blaffa, lite äckligt faktiskt, tänkte han.

Tillsammans med Rune Johansson gick dom nu ner mot den lilla gruppen nere vid bryggan. Stefan hann på vägen konstatera det fina skicket på bodarna och hur välskött fiskeläget var. Till och med gräsytorna var nyklippta. Inget skräp nånstans och en påtaglig ordning och reda.

Det var en kvinna och fyra män som mötte med ryggarna mot vattnet. Kanske för att tillsammans avskärma sig från det otäcka som fanns där i vattenbrynet bakom. Frank och Matte gick rakt igenom den lilla gruppen för att omgående mötas av det kvinnliga liket. Hon låg med ansiktet neråt nästan vid strandkanten. Håret hade redan trasslat in sej i lite sjögräs som sköljde fram och tillbaka i det lilla vågskvalpet. Hon var klädd i en beige Fjällrävenjacka och jeans. Frank böjde sig ner och kunde då från sidan skymta ett mycket sargat ansikte.

 

8.
Huden var uppfläkt och rosa kött syntes tillsammans med partier där skallben och näsben lyste vita. Vem fan kan ha gjort det här, tänkte han samtidigt som han reste sig, lite yr och ostadig. Att man aldrig vänjer sig, att det fortfarande är en sån chock, och så måste man ändå ta sig samman och försöka tänka klart och strukturerat.

– Hämta avspärrningstejpen i bilen, sa Stefan riktat till Matte, Frank du kan börja ta namnuppgifter på dom som står därnere. Och försök att ta reda på om det finns nåt ställe i närheten som vi kan låna och använda som lokal så länge. Och det är lika bra att vi spärrar av hela fiskeläget innan teknikerna kommer. Dom borde vara här närsomhelst och rättsläkaren också.

Stefan hade mobiltelefonen i handen och fortsatte att prata i den nu när alla hade fått sina uppgifter tilldelade.

Fortfarande lite tagen av situationen gick

Frank bort till den lilla gruppen människor som samtliga stod vända med ryggen mot havet. Den i vanliga fall stora, kraftiga och resliga mannen såg helt plötsligt mycket mindre ut. Svagt framåtlutad och med lite hängande huvud syntes det att han för tillfället var starkt påverkad av vad han nyss sett. Han vande sig aldrig. Vinden hade börjat friska i, sjön växte sig krabb och den livlösa kroppen sköljdes sakta upp på stranden.

 

9.

Kapitel 2.

Teknikerna var klara. Rättsläkaren hade fått upp liket på bryggan och gjort sina första iakt-tagelser. Stefan, Matte och Frank hade fått lånat en glasveranda av Conny Englund som bodde precis vid avtagsvägen mot Fårösund. I detta lilla utrymme turades dom om att intervjua vittnena från fiskeläget. Vittnena var kanske lite mycket sagt, ingen av dom hade sett någonting som omedelbart kunde sättas samman med Maja Kronhagen, den döda kvinnan som nu var identifierad av fler än den nervöse fiskaren som mötte några timmar tidigare.

Men helt utan resultat kändes det ändå inte. Lite fick dom i alla fall reda på som kanske kunde leda dom vidare.

– Vem var Maja Kronhagen ?

Stefan satt i en soffa i en liten vårvarm glasveranda med ett litet runt vitt bord framför sig. På bordet låg en liten vit virkad, rund duk. På duken stod en liten porslinsvas med rosa tulpaner i. på väggen hängde en av dom vanligaste reproduktionerna i världen, en fiskargubbe med pipa i munnen och sydväst på huvudet. Mittemot honom i en gul fåtölj satt Anders Svensson med rodnande kinder och svett pärlor i pannan.

– Ja, vad ska man säga. Jag kände henne väl inte så väl, inser man nu. Vi har ju ändå bott grannar i över tjugo år. Man hejar när man möts och så hjälper man ju till när det behövs. Jag har plogat åt henne i alla år, fått nån fika då och då. Hon har fått lite flundra när man fått för mycket och hon har väl bakat nån sockerkaka som tack. Men vi har väl aldrig kommit varann nära. Hon höll sig väl lite på sin kant också kan man nog säga. Lite egen var hon allt, på sitt sätt.

– Hur då, egen, frågade Stefan

– Ja, egen och egen. Jag vet inte. Men hon höll sej lite för sig själv. Hon hade eget umgänge. Folk från Stockholm och lite från Högskolan och muséet inne i Visby förstås. Sanningen att säga så ville hon nog inte umgås med oss andra här. Vi är nog inte tillräckligt kulturella kanske. Men hon visade

10.

aldrig upp nån sån attityd. Men ändå, hon umgicks mest med akademiker och sånt där. Sen har hon nog haft det lite svårt att komma in i umgänget här får man väl erkänna. Och vissa saker har väl inte gjort det lättare precis.

– Som till exempel vadå, frågade Stefan.

– Ja det var det där med fiskeläget. I alla fall det senaste. Hon har väl inte alltid tyckt som vi andra om man säger.

– Jaha, vad är det som hänt i fiskeläget som gjort Maja Kronhagen impopulär?

– Nja, det är inte bara fiskeläget, men det är den senaste grejen.

– Hon har haft synpunkter på det mesta. Hon ville nog väl egentligen, alltså att det ska bevaras och så där. Men det gick väl lite långt när hon började överklaga allting. Senast var det Fredrik som sökte bygglov för en ny bod. Han är en av få som fortfarande fiskar. Alltså använder fiskeläget för vad det avsett för. Han har båten därnere men ingen fiskebod. Så han har släpat bensindunkar och nät och flöten fram och tillbaks varenda gång han skulle lägga nät. Ja, så förra året ansökte han om bygglov för en liten fiskebod precis intill bryggan där han har båten. Det tog inte så lång tid alls tills det till och med stod tidningen att han fått lov att bygga boden. Men det var bara länsstyrelsen som gett dispens från strand och naturskyddet. Sen började det överklagas. Med dom kontakter Maja har, eller hade med länsmuséet så kunde hon börja överklagandet. Hon hade hittat nån gammal karta efter en inventering från början av 70-talet som hon använde som argument för att inga nya bodar skulle få byggas. På den platsen där Fredrik ville bygga hade det aldrig stått någon bod påstod hon och därför skulle det inte heller byggas nån ny. Fiskeläget skulle bevaras. Att Fredrik behövde en ny bod brydde hon sej inte om ett dugg. Inte till en början i alla fall. Folk här blev förbannade och stödde Fredrik fullt ut. Dom som tillhör samfälligheten har ju alltid haft rätten att ha en bod. Sen urminnes tider faktiskt. När Maja lite. Hon hittade en gammal grund från en fiskebod

11

där hon faktiskt föreslog att han kunde bygga. Det var bara det att den platsen ligger så långt det går att komma från Fredriks brygga vilket innebar att han återigen skulle släpa på dunkar och nät fram och tillbaka.

Stefan suckade lite och tänkte för sej själv. Det är väl själva fan att folk inte kan komma överens om småsaker. Här på Gotland hade det blivit ett litet inferno av överklaganden. I och för sej ibland, ja till och med ofta med rätta, men också många gånger för att folk helt enkelt inte pratade med varandra.

– Ja,ja, hur gick det sen då? Byggde han nån bod?

Jag pallar inte. Fan, jag pallar inte. Jag skulle ha anmält mej direkt. Det här blir bara mer och mer omöjligt. Vad ska jag göra nu? Vem la henne i vattnet? Kan det verkligen vara han? Det är ju hans bod. Men ändå, varför skulle han flytta henne? Jag fattar absolut ingenting. Ska jag ringa till polisen och berätta? Fast, varför skulle dom tro på mej nu, nu låter väl allt jag säger ännu mer underligt, nu kommer dom väl inte att tro på nåt och hur ska jag kunna övertyga dom nu. Fan, jag skulle ringt direkt när det hände. Men, vem flyttade henne och varför säger inte han nåt. Skumt, jävligt skumt. Fast den där polisen som jag snackade med verkade riktigt juste, kanske han tror mej. Men det räcker inte. Alla måste tro mej, nej fan, jag pallar inte. Måste snacka med nån, men vem? Måste ut och gå. Måste få nåt att dricka, Måste, jag måste.

Per Mattson var en tunnhårig ståtlig man i 40-50-årsåldern. Och tystlåten, inbunden på ett trumpet, nästan provokativt sätt. Frank Werkelin som var en ganska rastlös och ivrig personlighet blev mer och mer frustrerad av de korthuggna svaren han fick sig till dels. Dialogen var minst sagt ansträngd och han fick dra svaren ur den synnerligen musselbetonade karaktären.

– Du bor granne med Maja kronhagen, eller hur?

– Ja

– När såg du henne sist?

– I går.

– Vilken tid?

– Efter lunch.

– Hur pass väl kände du Maja Kronhagen? Umgicks ni? Hur länge har du känt henne?

Kan du beskriva er relation? Var ni vänner?

– Ja.

 

Error thrown

Call to undefined function mysql_real_escape_string()