Rutger den lille bolltrillaren

Den lilla pojken som sprang omkring i trädgården med en fotboll hette Rutger. Det hade hans pappa bestämt. Precis som Zlatan, hade han sagt till Rutgers mamma när dom diskuterat namnet på sin nyfödda lilla pojk. Vadå precis som Zlatan, hade mamman då frågat ? Ja, ett namn som ingen annan fotbollsspelare har, hade Rutgers pappa svarat. Det finns ingen fotbollsspelare som heter Rutger, han blir ensam om det. Du är tokig du hade mamman då svarat och fnittrat och skakat på huvudet. Han kanske inte ens kommer att vilja leka med en boll, och du tror redan nu att han kommer att bli proffs.

Men tiden gick och när Rutger fick sin första boll stod det helt klart att det var hans bästa leksak. Han hade den med sig överallt. Till och med i sängen när han sov. När han lärt sig att gå skulle han lära sig att skjuta och när han kunde springa skulle han lära sig att finta. Nere vid fotbollsplanen där dom stora killarna tränade kunde han sitta hela dagar och titta. Allt för att lära sig en ny fint eller skott. Sen gick han hem och tränade i sin ensamhet i timmar efter timmar. Det är klart att han blev duktig. Övning ger färdighet som det ju heter.

Mamma tyckte nog att blev lite väl mycket boll och köpte böcker och spel och bilar. Men Rutger brydde sig bara om bollar och leksakerna låg oanvända i hyllan. Ovanför hyllan med alla de nya fina leksakerna hade han en jättestor bild på Zlatan Ibrahimovic. Det var annat det än några bilar i plåt och plast. Pappa var väldigt nöjd med sin lille son. Han skulle nog få rätt till slut. Det kunde ju vem som helst se att hans son skulle bli fotbollsproffs. Det var väl ändå självklart. Som den pojken kunde trilla boll. Trilla boll, sa mamman. Heter det verkligen så ? Trilla, det är väl när man ramlar eller så kan man säga att man trillar köttbullar, alltså när man gör dom runda. Men trilla boll, det har jag aldrig hört talas om. Jodå, trilla boll det kan man visst göra och framförallt så kan Rutger det. Så det så.

Rutger sa som vanligt knappt nånting. Han var inte någon mästare av stora ord, kanske inte av ord över huvud taget. Nej, bollen som sällskap var alldeles nog. Prata kunde andra få göra. Oftast var det bara Rutger och bollen. Ibland fick pappa vara med men oftast inte. Rutger tyckte att pappa skulle bestämma så mycket och försöka lära ut saker. Det gillade inte Rutger. Han ville komma på sakerna själv. Med mamma var det annorlunda. När mamma stod i mål och kastade sej på marken kiknade Rutger av skratt. Hon var absolut den bästa träningskompisen. Inte alls för att hon var duktig. Egentligen kanske precis tvärtom. Men med mamma var det alltid roligt och det var ju kul det skulle vara.

En dag när Rutger var nere vid fotbollsplanen kom en av dom stora grabbarna fram till honom och frågade om han ville vara med och spela. Han blev förstås jätteglad men det pirrade också till lite i magen när han svarade ja. Det var faktiskt första gången han skulle spela på riktigt, med dom stora killarna. Egentligen var det inte så konstigt, han hade ju precis fyllt sex år. Dom stora killarna var alla över tio år och hette Pelle, Kalle, Danne, Ville, Oscar, Anton och Ahmed.

-Vill du stå i mål, spela back eller i anfallet? frågade Pelle.

Rutger tänkte efter lite innan han svarade. Han hade aldrig, aldrig över huvud taget tänkt sej något annat än att spela i kedjan. Där spelade ju Zlatan och det var ju där man fick dribbla så hans svar var enkelt och klart.

– I kedjan förstås, sa han och alla dom stora grabbarna skrattade. Rutger förstod inte varför. Varför var det så roligt?

– Okej då, sa Danne och skrattade igen. Då får du spela med mej, Ahmed och Oscar. Oscar får stå i mål och så spelar jag och Ahmed mittfält och försvar.

Målen var inga riktiga mål, stolparna var markerade med några tröjor, men det var Rutger van vid. Så gjorde ju han och mamma när han tränade skott.

– Oscar kommer antagligen att spela back, han är rätt stor som du ser, sa Danne. Om du inte vill gå in i närkamp med honom så ska jag försöka vara precis bakom. Då kan du passa mej om han blir för svår.

Nej, tänkte Rutger. Jag ska nog klara mej själv. Det är ju därför jag tränat på alla finter. Och nu kändes det hur kul som helst att få testa dom på riktigt. Så ställde dom sej i en klunga, höll varann om axlarna, och så skrek dom.

– Ska vi ta dom!

– Jaaaa!

– Ska vi ta dom!!!

– Jaaaaaaaaaaaa!!

 

Error thrown

Call to undefined function mysql_real_escape_string()