Sawadee

Kapitel 3.

Sawadee

Mr. Charlie Olson stod det textat med stora bokstäver på en liten pappskiva. Flickan som höll i den lilla skylten var klädd i en veckad blå kjol och en kritvit skjorta. Detta var den traditionella skoluniformen, alltid perfekt struken och nytvättad. Karl tog sitt bagage och travade iväg mot flickan som log med hela ansiktet när hon förstod vem han var.

– Hallo mister Charlie, welcome to Thailand. Efter dessa få ord hörde Karl direkt att hon pratade en ovanligt skolad engelska. Flickan var nog inte mer än femton år, men engelska hade hon redan lärt sej så gott som flytande skulle det visa sej.

– Sawadee, hälsade Karl tillbaka och flickan svarade med att sätta ihop händerna framför ansiktet och buga lätt.

Sen fortsatte hon på engelska. Karl hann inte förklara för henne att hon mycket väl kunde prata thailändska. Samtidigt var det nog så att hon ändå gärna ville visa upp sina engelska färdigheter, så han lät henne inte hindras.

– Please follow me, my father is waiting for you in his car. Så trippade hon iväg med bestämda steg, ivrig att slutföra sitt uppdrag. Karl hade trots sitt relativt lätta bagage svårigheter att riktigt följa hennes tempo. Korsande vägar där taxibilar och bussar tillsynes huller om buller konkurrerade om utrymmet, och små grupper av turister som leddes hit och dit, förstod han dock snart vart de var på väg. En parkeringsplats skymtade bakom en av stationsbyggnaderna och vinkningarna och pekandet från flickan gjorde att han blev mer och mer säker på vartåt dom var på väg. Men det var sannerligen ett virrvarr av bilar, bussar och människor. Mitt i alltsammans stod en kvinna i en thailändsk sarong och sålde frukt, såna där helt oemotståndliga ananasbitar uppträdda på pinnar, mango, papaya och småbananer. Han kunde inte motstå denna frestelse och grävde fram femton baht ur fickan på shortsen, sträckte ut handen och fick en iskyld plastpåse med ananasbitar i retur. Samtidigt tappade han för ett ögonblick kontakten med den lilla flickan. Så skymtade han henne igen och återupptog småspringandet för att hinna ifatt henne igen. Med ryggsäcken på ryggen och den halvstora sportbagen i ena handen, ananasen i den andra lyckades han ändå snabbt hämta in avståndet. Han var så när på väg att börja prata med flickan när han upptäckte ett mycket bekant ansikte bakom en gammal Landrover. ”Toee” sken som en sol där han stod lutad mot motorhuven och Karl släppte bagen och blev stående helt stilla och bara tittade. Sen kom explosionen. Han sprang hoppandes och skrikande fram emot sin gamle kompis och avslutade attacken med att ge honom en riktig björnkram. Dom kramades och släppte taget om vartannat, skrattade, hoppade, kramades och skrattade igen. Om man kan prata om återseendets glädje så var den här showen påståendet förkroppsligat. Vem som helst som såg dom förstod direkt att den värme som förenade dessa två var något alldeles speciellt. Och visst hade dom något speciellt tillsammans. Alla upplevelser, all glädje och sorg som dom delat innan dom var riktigt vuxna. Det stöd dom varit för varandra under mörka regniga nätter omgivna av krigets skräck och fasor. Alla skämt och goda stunder då dom bara suttit bredvid varandra eller sovit tätt ihop för att uppnå någon sorts trygghet mitt uppe i all ångest och längtan.

Toee presenterade stolt sin dotter för Karl.

– Det här är min äldsta dotter Noi, sa han med armen runt hennes späda axlar. Noi log och tittade i sin tur stolt upp mot sin far. Och det här är Charlie, sa han och sträckte ut en hand mot Karl som tydligt visade Noi att det här var en alldeles speciell man och ett alldeles speciellt återseende.

– Very nice to meet you, my father has told me so much about you. I have always wanted to see you. My father says that you are a very special man and he always says that you are the best friend he has ever had and that you and he are more than brothers to each other.

Karl och Toi skrattade hjärtligt åt denna beskrivning och klappade återigen om varandra med dunkningar och kramar.

Toee var ovanlig lång för att vara thailändare, en bra bit över en och åttio, men i övrigt var han typiskt asiatisk till utseendet. Smal och smidig, tydliga kindben och smala men mycket vänliga ögon. Han hade egentligen inte förändrats så mycket på trettio år, sen det året som gjorde dom till vänner för livet. Karl hade genomgått en betydligt större förändring. Han hade i sin ungdom varit relativt smal men åren som gått hade gett hans kropp ett mycket kompakt yttre. Inte lika lång som Toee, strax under en och åttio och med betydligt mer korta snabba muskler som fortfarande tydligt avtecknade sej under hans lätta sommarklädsel. Till det yttre var det alltså svårt att finna likheterna , beröringspunkterna mellan dessa män fanns snarare att hitta i deras inre och i deras gemensamma upplevelser.

Karl var tagen av överraskningen och kände sej för en stund nästan lite yr, värmen och den långa flygresan gjorde väl också sitt till. Överraskad hade han definitivt blivit. Naturligtvis, glatt överraskad. Nu kände han helt plötsligt att allt kunde hända och den tid han planerat att vara här i Thailand skulle nog inte bli riktigt som han hade tänkt sej. Det får vara som det vill med den saken, just nu här stående på en parkering i Phuket med sin bäste vän kunde arbete gott få vänta. Egentligen hade han inte bråttom, bara han fick boken klar före sommaren, och dit var det ju mer än ett halvår.

– Hur var resan? Frågade Toee. Är du trött eller ska vi dra igång partyt direkt? Jag har massor av Mekhong och Singha , tjejer har jag inga eftersom jag är lyckligt gift och du har väl också nån som väntar på dej därhemma, men sjunga och dricka några öl är det väl ingen som förbjuder oss, skrattade och frustade han. Om resan gått bra, tänkte Karl, och direkt insåg han att han totalt glömt bort Kerstin och hennes kompisar. Toi såg på Karls att det var något som plötsligt bekymrade. Karl kliade sej förtydligande i huvudet och kände att solen och värmen redan värmt upp hjässan ordentligt. Samma sak varenda gång, denna förvåning över det tropiska klimatet. Varm och lite småsvettig och omgående mer fart på kroppens reaktioner, stod han helt still och bekymmersam när Toee frågade igen.

– Hur var resan egentligen ? Har det hänt nå´t? Har du glömt nå´t?

– Ja, fan. Jag lovade tre tjejer på planet att guida dom till ett bra ställe att bo på. Sen glömde jag bort allt när jag fick se Noi stå där med lappen i handen. Kan vi skynda oss bort till hallen och se om dom fortfarande är kvar, det här blir jävligt pinsamt annars.

Dom kastade in Karls grejer bak i Landrovern och satte sej sedan på rad på bänken i framsätet. Toee startade och för att vinna lite tid så drog han rakt ner över ett dike, upp en bit genom en liten skogsdunge och ner på vägen igen. Det går inte att bli annat än imponerad av dom här gamla bilarnas förmåga att ta sej fram. Skulle man ha följt eventuella regler och förordningar hade dom nog kunnat hålla på en kvart, tjugo minuter för att ta sej fram. På det här sättet tog det nog bara någon minut innan dom befann sej precis utanför ankomsthallen och som om det inte var nog med denna uppvisning. Kerstin och hennes väninnor stod ett tjugotal meter bort omringade av kvinnor och män som ville erbjuda dom skjuts och boende. Karl hoppade ur bilen och sprang snabbt bort till undsättning.

– Men där är du ju, vinkade och ropade Kerstin. Jag trodde att du hade dragit iväg på egen hand. Hon lät lite uppfordrande samtidigt som det var mycket tydligt vad hon kände. Ett varmt leende spred sej över hennes ansikte när Karl hälsade på hennes väninnor och erbjöd färdtjänsten. Hon kunde inte utläsa på deras reaktioner vad det första intrycket av honom gav. Just nu spelade det inte heller så stor roll. Hon var bara glad att han ”kommit till rätta”. Lost and found, så att säga.

– Det är helt otroligt, sa Karl, men när jag klev ut från hallen fick jag en riktig överraskning, ja nästan en chock. En mycket nära vän som jag inte sett på över tio år mötte mej här utanför. Jag är ledsen men för några ögonblick så glömde jag allt annat. Jag är fortfarande lite småyr. Så, nu är jag här i alla fall och det var väl en jäkla tur att ni inte hann iväg. Toee och hans lilla dotter sitter kvar i bibeln, det finns gott om plats för alla så kom igen nu bara. Tjejerna tittade på varandra, nickade till svar, ryckte på axlarna och tog sina väskor och väntade. Karl tog Kerstins resväska och visade vägen. Landrovern stod kvar och han hann fundera lite över modellen. Han hade ju ändock använt sej av ett antal under årens lopp och kunde väl betrakta sej som lite av en LandRover-expert. Världen hade översvämmats av fyrhjulsdrivna fordon dom senaste åren, men inte var det många av dom som kunde ta sej fram annat än på plana storstadsgator. En äkta LandRover var i alla lägen svårslagen, och dessutom tyckte han att dom var näst intill vackra. Toee´s bil var en Serie III, den långa modellen, alltså 109:an. Årsmodell var lite svårare att avgöra men mellan 71 och 85 garanterat. Sedan förstörde man den vackra fronten och mycket av den speciella karaktär som dom tidigare modellerna haft, gick förlorad. Komforten har naturligtvis förbättrats på senare tid men Karl tyckte att skönheten har ett högt pris och tyckte också att alltför många storstadsyuppies valt en ny LandRover för sina showoff-uppvisningar på stadens gator. Om bilen har en själ, och det har säkert en LandRover, så måste bilarna skämmas för detta val av vägar, dom vill visa sin förträfflighet i en helt annan typ av geografi.

Dom slängde in sitt bagage bak i bilen och Kerstin och hennes kompisar satte sej på dom längsgående bänkarna. Karl hoppade in där framme igen men satte sej vriden med överkroppen så att han hade möjlighet att sitta vänd mot alla samtidigt.

-Välkommen till Thailand, det här är min kompis Toee och hans äldsta dotter Noi. And these three beutiful women are Kerstin and her two best friends Birgitta and Lotta. So where are we going? Toee svarade inte, så Karl fortsatte men nu på svenska direkt till damerna där bak. Om jag får komma med förslag så tycker jag att vi drar rakt till havet och tar ett första dopp i oceanen.

Det var väl ingen som jublade åt förslaget, dom såg snarast förvånade ut såsom allt hade utvecklat sej. Dessutom var dom trötta efter resan och huvudorsaken till deras resa syntes också mycket tydligt. Den höstbleka hyn på dom tre där bak var övertydlig, framförallt vid en snabb jämförelse med Toee och Noi. Ja, dom såg nästan lite småsjuka ut där dom satt på bänkarna under det skyddande canvastaket. Svenskar i november är inte en vacker syn. Det blir verkligen påtagligt att vi lever i ett mörker under en stor del av året. Det är också alltför uppenbart att det påverkar vår möjlighet att se pigga och friska ut. Nu satt dom där bak och såg både trötta och inte så lite förskräckta ut. Komforten på en bänk i en LandRover liknar knappast personbilens. Så länge man färdas på slät asfalt är det på gränsen till uthärdligt, har man inte varit med om det tidigare är det ändå en förvånande upplevelse. Det känns verkligen som om fjädring saknas totalt dom gånger man passerar någon ojämnhet.

-Men måste vi inte hitta ett ställe och bo på först, undrade Lotta.

Birgitta och Kerstin började fnittra. Först lite försiktigt och sen mer och mer hysteriskt. Ett sånt sorts skratt som kommer efter alltför lite sömn och som känns helt olämpligt men är absolut omöjlig att förhindra. Dom krampade nästintill, försökte dölja ansiktet i händerna. Så avtog attacken för en stund, för att börja om än mer ohejdat. Kerstin kände att det höll på att spåra ur fullständigt och sökte Karls ögon för stöd men han vände sej bara om och skakade på huvudet. Hon kände att hon var tvungen att få ett slut på det hela, hon böjde sej framåt och blundade och tog ett djupt andetag. Sen sa hon.

– Förlåt men vi är jättetrötta efter resan och borde nog vila oss en stund för att komma i balans igen.

Men samtidigt tänkte hon att man måste väl passa på. Det finns inget att förlora och visst hade dom åkt ner för att ha kul. Sova kan vi göra när vi kommer hem.

– Jag tycker vi åker till stranden och badar ändå sa hon och tittade på dom andra. Okej ?

– Okej, sa dom samtidigt, vända mot varandra och gjorde en high five.

Sen kom skratten tillbaka igen. Dom fullkomligt vred sej som i kramper och det var stört omöjligt att få slut på det. Situationen var fullkomligt absurd. Här satt dom hopträngda på ett flak i ett främmande land och med människor som dom egentligen inte visste det minsta om. Trots det kändes det kanonbra om det bara inte hade varit för sömnbristen. Det var definitivt tre lyckliga kvinnor som tillsammans just nu var ett dreamteam i förmågan att leva i nuet. Konstigt är det, att det ska vara så enkelt att lämna alla problem och stress och krav bakom sej så fort man har fått in den första drinken och inte ens lämnat svenskt luftrum. Men så är det. Allting från gårdagen är som bortblåst, nu fanns bara möjligheter.

Det blev oerhört pinsamt för tjejerna som inte kunde få ett slut

på fnittret. Toee och Karl tittade lite frågande på varandra och visade tydligt att dom tog ”timeout” av umgänget med flakpassagerarna. Väl ute på motorvägen surrade den på rätt bra, den gamla Land Rovern. Den kan knappast anklagas för att charma passagerare med komfort och bekvämlighet men den släta asfalten gjorde i alla fall upplevelsen acceptabel. AC som verkligen behövs i det tropiska klimatet var väl knappt uppfunnet då den här bilen byggdes. Det som istället fanns var sinnrika ventiler i framkant på taket som bidrog till att luften inte stod helt stilla i kupén. Faktum är att det faktiskt till och med fläktade lite grann, även engelsk bilindustri kan ibland visa upp små genialiteter.

– Stanna här, sa Karl när dom närmade sej en länga med småaffärer och verkstäder.

I en envåningsbyggnad av trä, antagligen teak, samlades bilverkstäder och korgmakare med frukthandlare och livsmedelsaffärer. Toee svängde upp LandRovern på den breda ”trottoaren”. En efter en kravlade dom ner från flaket och gick sen efter Karl och Toee i samlad tropp. Väl inne i den lilla affären turades dom två troppledarna om att plocka fram frukter, läskedrycker, öl, chips, thailändska snacks som ingen av Kerstin eller hennes väninnor tidigare sett eller kunde ana vad det var, mekhong som var en thailändsk variant av whisky och slutligen packades allt som behövde vara kylt ner i en vanlig, traditionell, enkel kylbox , fylld till bredden med is. Karl var otroligt effektiv och njöt i fulla drag när han for fram och diskuterade och prutade med den lika glada expediten som tyckte det var hur kul som helst med en fahlang, ”främling”, som talade helt perfekt thailändska. Expediten var en mycket söt thailändska i 20- årsåldern klädd i den klassiska sarongen och en vit T-shirt med Pepsi-reklam på därtill. Snacka om tydliga tecken på kulturkrockar som fortfarande dök upp. Karl slogs av tanken att så lite ändå hade skett sen han första gången kom hit och ändå hade på ett annat plan utvecklingen och förändringarna varit gigantiska. Inom sej kände han ändå glädjen av all den värme och glädje som bara ett kort besök i en liten affär fortfarande kunde förmedla. Denna genuint thailändska folksjäl var uppenbarligen omöjlig att kuva, trots all nykommersialism. Och tur var väl det.

Efter lite mer gnabbande och skrattande mellan expediten och

Karl var det färdigprutat och betalt och alla var på väg ut ur affären med kassar och kylbox när dom blev abrupt avbrutna i sin aktivitet.

– Stop, money, hurry, hurry ! Två unga thailändska grabbar som dom sett komma på en liten motorcykel hade blockerat den trånga utpassagen ur butiken och stod nu och hotade den lilla gruppen. Den ena hade en liten pistol i handen, den andre en kniv som han nervöst viftade med.

– Hurry, hurry, money !, upprepade killen med kniven. Kerstin och hennes kompisar stod helt stilla nära varandra och visste inte alls hur dom skulle agera. Rädda var dom förstås, fastän inte så som man kunde föreställa sej ändå. Pojkarna var så unga och såg på det sättet helt harmlösa ut. Men sen hade dom ju faktiskt vapen och var uppenbart otroligt nervösa. Toee som var närmast pojkarna och Karl som stod en bit in i butiken såg närmast besvärade och uttröttade ut och visade tydligt att dom inte tog hotet på något större allvar, vilket direkt gav effekt på knivpojkens tålamod.

Han tog några steg framåt och viftade ännu mer med kniven. Han svettades och tittade sej oroligt bakåt som för att se att det inte kom någon utifrån som kund störa hans planer. Han hade bråttom förstås och blev mer och mer otålig när han märkte att han inte fick någon som helst reaktion. Det enda som hände var att kvinnorna ställde sej tätt ihop och att Toee och Karl fortsatte att visa att dom inte tycktes bry sej. Toee sa till dom att lägga av och dra därifrån och dom svarade att dom bara ville ha pengar och det snabbt. Killen med kniven tog ytterligare några steg framåt och denna gång med tydlig riktning mot den kvinnliga grupperingen i butiken. Sen hände allt blixtsnabbt. Kerstin såg hur Karl greppade en konservburk, kokosnötsmjölk hann hon se, och sen med ett underhandskast, som dom flesta handbollsspelare skulle ge hur mycket som helst för att efterlikna, skickade iväg burken med en fruktansvärd kraft. Burken träffade under hakan på killen med kniven, knäna vek sej under honom, och det verkade som han i ett enda ögonblick tappade all kraft i kroppen. Kniven föll ur handen på honom och i nästa moment satt Karl grensle över pojkens bröst med ena handen under hans haka och småflinade. Toee gick till aktion helt synkroniserad med Karl. Samtidigt som burken lämnade Karls hand kastade han sej framåt mot den andra killen som förvånad åsåg vad som hände hans kamrat. Med ett kraftigt slag över underarmen, avväpnade han honom. Pistolen slog ner i betonggolvet och försvann in under en hylla och Toee hade också hunnit vrida upp grabbens friska arm bakom hans rygg. Läget var plötsligt helt under kontroll. Kerstin hann reflektera över likheten med scener ur både Crocodile Dundee och Rambofilmer. Vad var det egentligen för män dom slagit följe med ? Helt klart var det inga kamrerstyper i alla fall. Situationen både skrämde och fascinerade henne. Hon kände sej både skakad och trygg, en mycket märklig känsla.

Toee och Karl pratade bägge lugnt med varandra och kom tydligen överens om att sätta ner bägge grabbarna på en träbänk inne i butiken. Sen höjde Toee rösten och talade mycket bestämt med dom. Även om Kerstin och hennes väninnor inte förstod ett ord av vad som sades så greppade dom ändå den tydliga åthutningen, varningarna och visdomsorden som kom när Toee då och då sänkte rösten och visade att han var både besviken och bekymrad. Karl stod passiv bredvid och överlät allt på sin kompis. Grabbarna sa inte mycket till sitt försvar. Dom bara satt där och lät sej uppfostras. Svarade då och då mycket kort på Toee´s frågor. I deras situation hade dom heller inget val. Att försöka slå sej förbi sina övermän var naturligtvis inget alternativ. Och att argumentera emot Toee var ingen idé. Han hade en auktoritet som var orubblig och minsta lilla tecken från någon av pojkarna att säga någonting tystades ner direkt genom en liten höjning av röstläget och en stramare, aggressivare kroppshållning.

Det var otroligt fascinerande att stå och iaktta utvecklingen. Åskådarna undrade vad fortsättningen skulle bli. Skulle dom inte ringa efter polisen? Det borde väl ändå vara det första man gjorde efter en sån här händelse, tänkte Kerstin. Men ingenting tydde på att Toee eller Karl hade det i tanken för tillfället. Tvärtom, när flickan i butiken fick ögonkontakt med Karl och pekade på väggtelefonen, så skakade han bara lätt på huvudet. Sen fick faktiskt pojkarna ta till orda. Tårar rann ner för kinderna, vilket dom till en början försökte dölja. Men sen hade dom inga hämningar. Dom skämdes. Ångerfulla. Ledsna. Förtvivlade. Dom bad om någon sorts förlåtelse, barmhärtighet. Dom var bara barn, dom var inte såna här egentligen. Det var första gången, dom skulle aldrig göra om något liknande. Men Toee såg fortsatt mycket bestämd ut och syntes inte bli ett dugg påverkad av pojkarnas försvarstal. Och det gjorde förstås att dom blev än mer förtvivlade. Efter en stund verkade det precis som om pojkarnas krafter helt försvann, dom tystnade helt och sjönk ihop på bänken och fortsatte att gråta och hulka. Toee kliade sej funderande i håret och utbytte blickar med Karl. Så bestämde dom sej för ”enskilda överläggningar” och gick undan en bit så att grabbarna inte skulle höra. Dom viskade och funderade men det tog inte alls lång tid för dom att bli överens. Egentligen hade dom inte behövt något samtal. Det syntes helt klart att dom här två stod varandra så nära att ord för det mesta saknade betydelse för deras kommunikation. Dom kände varandra alltför väl.

Toee gick tillbaka till pojkarna med ett stort leende i hela ansiktet. Han lutade sej fram över dom och talade med ett lugn och faderlig vänlighet. Pojkarna såg bägge förvånade ut över den plötsliga attitydförändringen. Tårarna torkades bort och skräcken som tidigare lyst ur deras ögonen förvandlades i hoppfullhet. Toee klappade om grabbarna som till slut fick tillåtelse att resa sej upp och när dom kom på fötter i tur och ordning kramade både Toee och Karl. Sen gick dom vidare in i butiken till dom övriga och nu kom började dom grina igen.

– Forgive, forgive, never again, forgive, sorry, sorry.

Kerstin och hennes väninnor var minst sagt förvånade över utvecklingen. Skulle grabbarna komma undan så här lätt? Vad hade Toee sagt till dom? Själv kunde hon knappast lägga sej i. I det här läget hade hon bara att lita på att det var rätta som blev gjort. Med tanke på hur Karl och Toee avväpnade ynglingarna tidigare kunde det i alla fall inte bero på någon sorts undfallenhet om dom lät dom komma undan med blotta förskräckelsen. Kerstin funderade om det hade varit någon skillnad om samma sak hade skett hemma i Sverige men kom inte längre än så i sina funderingar.

Karl och Toee följde grabbarna ut på gatan till deras lilla motorcykel och sällskapet kunde följa två förvånade ansikten som försvann iväg ivrigt vinkande.

– Varför lät ni dom komma undan ? Varför ringde ni inte polisen?

Kerstin kunde inte hejda sej och Lotta och Birgitta blev överraskade över hennes plötsliga reaktion. Toee skakade bara lite lätt på huvudet och log.

– Dom kom inte undan, det här kan fortfarande stå dom väldigt dyrt. Och polisen, vad skulle det vara bra för ? Men visst förstår jag att du undrar. Jag ska berätta allt ihop för er och sen hoppas jag att ni håller med om att vi gjorde rätt. Tänk bara på att dom nästan var barn. Det där var inga förhärdade brottslingar precis. Vi fortsätter ner till stranden. Även om det kanske känns lite omtumlande just nu så tror jag att det är ett bra sätt att lugna ner oss alla. Så kan vi i lugn och ro gå igenom vad som hänt. Och förresten så vet jag vad grabbarna heter och var dom bor, om ni skulle få oss att ändra inställning.

– Vad är ni för några förresten?

Nu var det Birgitta som frågade.

– Det där ni gjorde därinne var inte riktigt normalt, precis. Är ni nån sorts agenter , skrattade hon eller vad är ni?

– Jag förstår att ni undrar, vi ska förklara det också, svarade Karl. Naturligtvis ska vi det. Jag tycker som Toee. Vi fortsätter till havet som planerat och där tar vi det bara lugnt och ni får fråga hur mycket ni vill, och vi ska svara och berätta.

Dom tre kompisarna tittade på varandra och väntade på att någon skulle säga något. Kerstin drog ett djupt andetag. Hon kände sej lite knäsvag efter all dramatik och hade lite svårt att samla tankarna. Hon tittade på Karl innan hon sa något. Han såg lugn ut och tyst för sej själv kunde hon återigen konstatera att han utstrålade något som trots allt som nyss hänt, fick henne att känna sej trygg.

– Okay, jag är med, sa hon. Även om det känns jättekonstigt så är jag med och jag är otroligt nyfiken på vad ni har att berätta. Vad tycker ni ?

– Det är okay för mej med , svarade Lotta.

Birgitta nickade instämmande och lastade på dom inhandlade varorna samtidigt som Karl gick tillbaka för några sista ord med flickan i butiken. Sen satte han sej bak i bilen tillsammans med dom andra och Toee svängde åter ut på vägen i riktning mot havet.

 

70-410
70-461
70-462
200-120
70-488
MB2-703
70-411
MB5-705
C_TADM51_731
70-346
70-486
70-347
70-480
70-483
70-412
70-463
MB2-700
70-417
C_TAW12_731
400-101
MB2-702
70-487
70-243
VCP-550
70-414
70-466
100-101
JN0-102
VCP550
640-554
70-331
EX300
1Z0-060
MB2-701
70-467
EX200
350-001
700-505
640-911
M70-301
70-489
220-802
700-501
050-SEPROAUTH-02
M70-101
70-458
CCD-410
70-341
70-464
70-680
74-335
350-018
C_TFIN52_66
HP0-J73
70-687
ICBB
70-457
N10-005
1Z0-061
220-801
70-465
C4090-958
MB6-700
OG0-093
646-206
EX0-001
70-413
M70-201
117-101
810-420
C2180-276
C4040-221
1Z0-599
350-029
820-421
C_THR12_66
117-102
70-342
70-460
74-338
MB6-871
200-101
70-484
C2090-303
MB6-886
1Z0-481
1Z0-899
400-051
70-246
70-496
74-343
C2180-278
MB7-702
1Z0-051
1Z0-144
312-50v8
70-685
C_A1FIN_10
C4040-108
PMI-001
1Z0-478
98-349
70-460
74-338
MB6-871
200-101
70-484
C2090-303
MB6-886
1Z0-481
1Z0-899
400-051
70-246
70-496
74-343
C2180-278
MB7-702
1Z0-051
1Z0-144
312-50v8
70-685
C_A1FIN_10
C4040-108
PMI-001
1Z0-478
98-349
C_TSCM52_66
CISSP
300-209
70-247
70-332
E10-001
NS0-156
NS0-504
VCP5-DCV
300-206
640-461
642-813
C_HANASUP_1
FCNSP.v5
HP2-E59
PEGACLSA_6.2V2
70-336
A00-240
C2020-612
PEGACSSA_v6.2
1Z0-062
300-207
70-459
98-365
C_TBW45_70
CBAP
MB6-869
MB7-701
PRINCE2 Practitioner
1Z0-803
98-364
C_GRCAC_10
PRINCE2
70-410 test
70-461 test
70-462 test
200-120 test
70-488 test
MB2-703 test
70-411 test
MB5-705 test
70-346 test
70-486 test
70-347 test
70-480 test
70-483 test
70-412 test
70-463 test
MB2-700 test
70-417 test

Error thrown

Call to undefined function mysql_real_escape_string()